Godmorgon
Vaknar än en gång tidigt, har än en gång en snarkande om dock söt liten kille i min säng. Det går inte sova då, hur mycket jag än försöker.
Fast i natt har det varit särskilt svårt.
Jag är inte den som i vanliga fall sticker ut hakan och säger vad jag tycker. Jag är något konfrontationsrädd. Hellre hålla tyst än att riskera bli konfronterad har varit lite av mitt (om något dåliga) motto under uppväxten. Men jag har blivit äldre, vet inte om det beror på min kärlek till mina barn eller mitt intresse för vår miljö och då speciellt gifterna i vår vardag.
Men hur som helst. Jag har stuckit ut hakan. Jag är inte rädd för konfrontation, så länge den inte går till personangrepp för det tål jag inte. (och vem gör det)
Jag har tagit min demokratiska rättighet och yttrat min åsikt.
Jag har skickat in en insändare till vår lokala tidning med ett följande reportage till följd.
Tidningen ringde mig igår för en intervju, och jag är så glad att frågan har lyfts och jag hoppas att jag inte är ensam i min oro.
Kanske kommer det göra någon skillnad.
Jag väntar lite nervöst på reaktionerna, än är timmen tidigt och de flesta har inte hämtat sin lördagstidning från brevlådan än. Jag såg när tidningsbudet körde förbi. Nu finns det ingen återvändo. Men jag är stolt, stolt att jag vågade, stolt att vi bor i ett land där vi kan våga där det är vår demokratiska rättighet att våga. Om två timmar ska jag möta en vän, vi ska gå en promenad och vi ska diskutera hur vi går vidare. För debatten och frågan har bara lyfts och jag är (om än lite skraj) redo att sticka ut hakan fler gånger om så behövs.
Om ni orkat läsa hit, och om ni orkat läsa på bilderna (ni får nog klicka upp dem så de blir stora) Så tackar jag er, lyckas jag få upp era ögonen för denna debatt så kanske jag får fler som reagerar och vågar ta ställning (oavsett vilken ställning ni tar) Det är dags att ser över gifterna i vår vardag, för oss, för våra barn och för vår jord.
Jag måste också tacka för ert stöd i föregående inlägg. Ni ska veta att det värmer och även om jag inte önskar någon att sitta i min situation så är jag ändå glad att jag inte är ensam. Det är inte mig det är fel på, det beror inte på mig att jag inte har någon fast anställning. Utan det beror på det hopplösa, det jag inte kan rå för. Den rådande arbetslöshets-situationen.
Tack för att ni alltid finns här.
Kram