Jag har slutat vara tacksam över det lilla och istället vågat sätta mig själv i främsta rummet. Jag är värd mer.

Idagarna tog vi ett beslut.

Familjen och jag.

Vi beslutatde att jag skulle lämna min tim-anställning.

Den senaste tiden har jag inte mått så bra som jag förtjänar.

Jag är en mycket planerande människa, jag gillar att se ett mål med mina dagar, med mina veckor med mina månader.

Jag gillar utmaningar och att utvecklas. Men med en timanställning som i värsta fall innebär 7 timmar i veckan så når jag inte dit jag vill.

Jag har verkligen gillat att jobba i butiken, jag har lärt mig mycket och jag hade önskat att det sett annorlunda ut

Men tyvärr kan jag inte påverka yttre händelser. (som ekonomi men fatta vad roligt det hade varit om jag hade kunnat påverka den)

Så, i alla fall, jag bestämde mig för att satsa på mig, våga bryta mig ur något som inte fungerar.

Våga satsa på mig

Sätta mig själv i första rummet

Jag har tyvärr ingen A-kassa vilket kommer innebära att vi alla kommer få leva av min mans (lärar)lön.

Men vet ni vad??

Pengar är inte allt.

Så idag har jag packat ner mina arbestskor och packat med dem hem. Jag kommer dock göra ett sista gästspel i butiken om två veckor då chefen ska iväg på lite välförtjänt semseter. Ett gästspel jag ser fram emot.

Så har ni ett jobb till en driftig, kreativ, miljömedveten och för tillfället orädd kvinna i sina bästa år så hör av er. Enda kravet är att det ska vara en fast anställning för det är jag värd.

Kram

Annie

ps. tack för fint gensvar i förra inlägget, känns härligt att ha fler som stöttar mig i frågan.

Skickat via Blogsy

Familjemöte, vår och bokrea

Det är officiellt

 

Nu är det vår i Tvärred.

Fantastiskt.

 

Ett fantastiskt tack ska ni ha för alla kommentarer om min insändare. Förhoppningsvis kan den göra någon skilllnad om inte annat så har kanske fler fått upp ögonen för problemet med plast.

 

Basaren var en framgång. Vi lyckades dra in nästan 3000:- till välgörenhet. Vi hade massvis av besökare och jag tror att de flesta besökarna fyndade en hel del. Jag gjorde det åtminstone. Men det får ni se en annan dag.

 

I går hade vi familjemöte och våra alternativ reddes ut. Det kan vara några svåra beslut som vi måste ta framöver och förhoppningsvis fattar vi rätt beslut. Men idag ska jag glädjas över att Bokrean drar igång. Här ska fyndas, och jag kommer även med en liten uppmaning. Handla böckerna från bokaffären, strunta i nätet eller ica-affärerna utan handla böckerna där böckerna ska finnas. För vill vi ha kvar våra bokaffärer så måste vi nog börja vara lite trogna. Här ska i alla fall den lokala bokhandeln besökas och trots att några av våra böcker på listan kostar 10:- mer där än på Ica-Maxi så väljer vi den lokala bokhandeln för det hade varit så tråkigt om den tvingades stänga. För jag uppskattar den service som de ger.

 

Jag hoppas kunna besöka er alla i eftermiddag.

En stor vår kram från mig.

Annie

Skickat via Blogsy

En vädjan om att se Människan

Jag börjar bli rädd. 

Jag börjar undra vart världen är på väg. 

Jag börjar ifrågasätta mänskligheten. 

Den senast tiden har vår grannkommun fått besök av Människor från Rumänien. Människor som flytt ett land med stor fattigdom. Människor som hört att Sverige är ett givmilt land, att i Sverige finns det jobb. Att vi i Sverige inte ser någon skillnad på Människor och Människor. 

Något jag hade varit stolt över att höra, något jag vill ska vara sant. Men är det? 

De kom någon månad innan jul till staden, jag såg dem vid julhandeln, jag såg hur de blev ignorerade. Jag grävde i mina fickor jag gav det jag kunde... förtillfället. Jag såg tacksamheten, jag såg lidandet och jag såg sorgen. 

Och jag undrade varför såg inte alla det jag såg. 

Strax innan jul ordnade staden så att de rumänska tiggarna kunde få komma hem. De packade in dem i en buss och fyllde en annan buss med skänkta saker, mat och förnödenheter. 

Stilla tänkte det nog att nu var "problemet" löst, nu hade det gjort en god gärning, nu var det Rumäniens problem. För det är ju trots allt Rumänier och inte Svenskar. 

Julafton han knappt passera innan Rumänerna var tillbaka på stadens gator. De sitter där, på marken, i blåsten, i kylan timme ut och timme in. 

Nu blir de inte längre ignorerade

De spottas på dem, de utdelas slag och sparkar, "åk hem" får de höra allt som oftast. Fastighetsägare ringer poliser för att få tiggarna förflyttade. Polisen packar in dem i bilen och kör  några kilometer utanför staden där de vänligt släpps av. 

Där ute i kylan står Människan, Människan fryser, Människan lider och Människan har ingen aning om var hen är då hen varken kan språket eller kan läsa skyltar. 

Jag undrar var medmänskligheten är. Jag vet att det finns små organisationer som hjälper tiggarna men jag vet också att hjälpen inte är tillräcklig. 

Jag har ingen lösning på problemet. Men jag har en vädjan. 

Se Människan för vad den är, en pappa, en mamma, en bror, en syster. En människa som försöker överleva. Har du inget att ge denna människa, gör inte det då. Men Se Människan och behandla den med den värdighet som en människa är värd att bli behandlad.

Tack för att ni tagit er tid att läsa. 

Kram från en Annie som behövde skriva av sig sin sorg.