Ett inlägg om ett liv som däckar mig

God eftermiddag

Än en gång har denne herre som jag valt att döpa till Mr Migrän varit på ett rejält besök. 

Att leva med migrän är att leva med en tidsinställd bomb, förutom att du inte vet när den ska explodera du vet bara att den kommer göra det. Jag har levt med migrän nu i snart 13 år träffat otaliga allmänläkare, testat akupunktur och sjukgymnastik. Testat än den ena än den andra medicinen, och därmed även upplevt än den ena än den andre biverkningen. 

Just nu har jag en tablett som fungerar till 90% men då jag under en månad på 31 dagar äter tabletter i 20 så är det ohållbart. Tabletterna kan ge kronisk-huvudvärk och det vill jag ABSOLUT inte vara med om, jag är så tacksam för mina 11 dagar utan smärta och utan tabletter. Tabletterna ger även en avslappningskänsla vilket innebär att jag inte bör framföra något fordon, vilket krasst innebär att jag inte bör köra bil och då jag bor på landet så är bilkörning ett måste fram och till jobbet. 

Det är ju här man kan tro att sjukvården skulle vara till någon hjälp. Men förutom att jag får leva med migrän så måste jag även kämpa för min rätt till behandling, för min rätt att få hjälp att inte bara få utskrivet tabletter utan få förebyggande hjälp. Jag vet att migrän inte går att bota men jag vet även att otaliga behandlingar finns akupunktur, stresshantering, avslappningsövningar, sjukgymnastik, dietister etc, etc 

Men jag har nu gått in i en vägg, jag får ingen hjälp;( Det har talats om att jag ska få träffa en Neurolog men inget är bestämt utan tillsvidare fortsätter vi med tabletterna. Tabletter som gör mig trött och som gör att jag inte får köra bil, tabletter som kan leda till kronisk huvudvärk, tabletter som hjälper tabletter som tar mig in i en dimma där kroppen äntligen är helt avslappnad. På grund av tröttheten, risken för kronisk huvudvärk samt  att jag inte bör köra bil när jag tagit den gör att jag inte tar tabletten i tid. Gör att jag tänker asch det är nog inte så farligt lite huvudvärk kan jag leva med, vilket i sin tur allt som oftast leder till att jag får en sådan faslig huvudvärk som däckar mig i två dagar, fullproppad med högsta dosen tabletter och totalt omsluten av dimman. 

Två sådana dagar har jag nu haft och börjar äntligen återhämta mig. Jag känner mig uppgiven, jag letar efter den sista gnutta ork att tjata mig till rätt vård men det är inte lätt när man blir bemött som en hypokondriker;( Men jag är otroligt tacksam för de otroligt duktiga läkarna vi har när det kommer till barn, för förutom att jag varit däckad så har lille F fått en förkylning som utlöst vad de tror är astma. Ett långt besök inne på vårdcentralen har det blivit idag och jag är så tacksam att vi åkte där ifrån helt övertygade att de visste vad de gjorde samt att vi känner oss rustade att genomleva denna natt som vi redan ställt in oss på kommer bli låååååång. 

Usch nu fick ni verkligen ett inlägg om mitt liv. För självklart är inte mitt liv så enkelt alla gånger, även om det kan verka så i bloggen. Men jag försöker att alltid fokusera på det ljusa, det glada, det lyckliga i tillvaron och ibland misslyckas jag. 

Men förutom att migränen givit mig en rejäl match, att lille F fått astma och att jag som har tandläkarskräck bitit av en plomb så har vi även:

sålt vår soffa,

 vi har bokat in målare och golvläggare,

 hittat två ljuvliga böcker som underhåller oss båda under vakna nätter

och det viktigaste av all

vi har 

Varandra

Tack för alla söta kommentarer som vanligt. Tänk att blogglandia kan ge sådan värme och sådant stöd. Nu ska här mysas med familjen i soffan en sista gång innan den hämtas. 

Ta hand om er

Annie